Det må låta klyschigt, men här här kan vi verkligen tala om mannen, myten och legenden. The one and only, Geoff Tate. Frontmannen från en av rockhistoriens största och viktigaste band, Queensryche, kommer tillbaka till Make it Sound och Droskan. Den här gången på en fredag. Magiskt!

Special Guest för kvällen är LEKSI från Boston, USA.

Geoff Tate: kl 22.00 - 00.00 (ca 120 min)
Stängning: 02.00.

Ålder: 18 år
I dörren: 450 kr
Garderob: 40 kr

OPERATION: MINDCRIME

Efter att på de första plattorna låtit mer eller mindre som Seattles svar på Iron Maiden och annan brittisk heavy metal släppte Queensryche 1988 ”Operation: Mindcrime”. Utan tvekan ett mästerverk. Flera klasser bättre än allt annat med bandet. Kanske till och med den mest helgjutna platta som någonsin gjorts.

I slutet av det glada 80-talet var det tuffa tider för den hårda rocken. Vågen av den brittiska hårdrocken hade ebbat ut och banden delades hårdraget upp i två läger.

På den ena sidan regerade de androgyna spandexknuttarna som spottade ut kraftballader i en aldrig sinande ström, och på den andra fanns de aggressiva killarna med band som skapade nya genrer som hette Metal i efternamn och hade förnamn som Thrash-, Death- och Speed-.

Queensryche struntade i de rådande trenderna och släppte en platta som inte passade in i något av lägren. Varken musikaliskt eller textmässigt. Musiken är inte kommersiellt tillrättalagd med listorna i sikte och kan utan överdrift kallas för pretentiös. Epitetet prog-metall har använts mer än en gång.

Texterna handlar varken om tomtar och troll eller brudar och bärs. De är starkt politiska och samhällskritiska. Mottagandet i USA var förståeligt nog inte det varmaste från myndighetshåll.

Det här var visserligen innan Tipper Gores klistermärken prydde var och varannan platta i det stora landet i väster, men utan att överdriva kan man säga att låtarna inte spelades särskilt mycket på de stora radio- och TV-kanalerna när plattan släpptes.

När man lyssnar på den nu, tretton år efter det att den släpptes, känns det rätt konstigt. Å ena sidan hör man att tiden gått – rent musikaliskt och produktionsmässigt, även om det känns som om den åldrats med värdighet – men samtidigt är det som om tiden stått still och ingenting har hänt sedan slutet av 80-talet.