Plats: Oceanen, Stigbergstorget
Datum: 28 november
Tid: 19.00 - 00.00
Åldersgräns: 20 år

Har du känt att Cardigans hade för lite av The Band i sig och att de egentligen borde ha ringt in Sheryl Crow för att greppa micken? Gillar du när musiker skapar ett så organiskt sväng, att du mest vill glida över till grannen för att tok-jamma natten lång? Får du tvärfeeling av en varm ljudbild, ett snortajt band och ett gäng låtar som skapar den där klassiska albumkänslan? Då är Surrender Dorothy din grej of the day.

Läskigt begåvade multiinstrumentalisten Jenny Lundin har gjort en debutplatta som lätt och ledigt - på ett extremt positiv sätt - kvalar in bland de mest omoderna skivor som har släppts den här sidan millennieskiftet. Här finns ingen som helst ängslighet över att ha ”rätt” sound, utan skivan snarare osar av självförtroende, omedveten stilsäkerhet och lekfullhet. Det som lätt hade kunnat upplevas spretigt, blir med Jenny som dirigent snarare ett eklektisktlåtsnickrande, med flera låtar som har uppenbar hit-potential. Singeln Still The Same Moon är den där träsksvängiga Tom Waits-hiten som Sheryl Crow fortfarande drömmer om att skriva.

Book of Faces har ett sånt driv i basgången och The Thrill är en så skamlös upptempodängaatt låtläggarna på P4 bör Lex Maria-anmäla sig själva om de inte plockar upp den.Det finns alldeles för många gråskäggiga gubbar där ute, som muttrar om att rock’n’rollenskulle vara på dekis. Inget kunde vara mera fel. Det är bara det att en musikvetare från Göteborg har lagt beslag på de bästa riffen, det svängigaste bandet och de skönaste låtarna. Vi bör absolut tillåta oss att sörja Levon Helm, David Bowie, Tom Petty med flera, men låt oss då simultant fröjdas över Surrender Dorothy.