Afghanistan har befunnit sig i krig de senaste dryga 40 åren i modern tid. Det borde ha lärt att landet inte kan besegras genom utländsk militär ockupation. Den sovjetiska invasionen 1979-1988 slutade med förlust och villkorslös reträtt. En tid senare tog talibanerna den politiska makten i landet. Efter terrordåden 11 september 2001 i USA framförde president George W Bush att Usama bin Ladin, som initiativtagare till dådet, skulle utlämnas, men talibanregeringen vägrade uppfylla kravet. USA startade därefter efter en tid ett nytt krig i landet med stöd av allierade trupper, med tvivelaktig hänvisning till självförsvarsparagrafen 51 i FN-stadgan.

Krigsinsatsen utökades därefter successivt. År 2002 accepterade statsminister Göran Persson att Sverige skulle medverka tidsbegränsat med en mindre fredsbevarande styrka. Den svenska militära insatsen förlängdes, utvidgades och blev direkt krigsförande från 2009. Även denna gång slutade  utländska makters krig i katastrof. USA och dess allierade tvingades brådstörtat under kaotiska förhållanden dra tillbaka sina militära styrkor i augusti 2021. Samtidigt ryckte talibanerna förbluffande snabbt framåt, intog huvudstaden Kabul och övertog den politiska makten. Svensk militär lämnade Afghanistan senare än många andra länder.

 2017 fick utredaren Tone Tingsgård uppdraget att utvärdera den samlade svenska insatsen i Afghanistan. Hon kom fram till att uppdraget genomförts ad hoc-mässigt utan tydligt beslutade mål. Det enda klara beslutet var rörande militärt samarbete med USA och Nato.

Såväl USA som Sverige och andra länder har satsat oerhört mycket mera resurser på den militära insatsen under de gångna 20 åren, jämfört med stödet till civila samhället, nationsbyggnad, demokrati och mänskliga rättigheter, narkotikabekämpning med mera. Åtgärder för att ta itu med den korrupta regimen uteblev, vilket gynnade talibanernas maktövertagande.

Situationen nu i Afghanistan kan betecknas som en humanitär katastrof. Narkotikaproduktionen ökar. Personer som samarbetat med utländska makter har förts ut ur landet. Bara i fallet Sverige rör det sig om cirka 2000 personer. Fortsatt humanitärt stöd från utlandet krävs om inte hela samhället ska kollapsa.

Ljuspunkten med biståndet från Sverige är det arbete Svenska Afghanistankommittén utfört under lång tid med att stödja uppbyggnaden av ett civilt samhälle lokalt, främst avseende utbildning och sjuk- och hälsovård.

Hur möjliggjordes att utvecklingen i Afghanistan blivit så förödande? Vad borde ha gjorts i stället? Hur ska den svenska insatsen bedömas? Vilka åtgärder krävs i landet inför framtiden?

Medverkande:
Anders Fänge, mångårig platschef i Afghanistan för Svenska Afghanistankommittén, SAK
Lars-Gunnar Liljestrand, medutgivare till sajten Bevara alliansfriheten, tidigare ordförande i Afghanistansolidaritet
Pierre Schori, tidigare statsråd och FN-ambassadör
Anna Ek, Sverigechef, Svenska Afghanistankommittén, SAK, samtalsledare