Mirliton
is a kind of whistle for children,
it’s an unpretentious poem,
it’s a gold Louis marked with the number 2,
it’s a military headgear,
it’s also a pastry (a cream roll)

Scenen är en arena. Två maskerade kroppar, krigiska, oigenkännliga, ödmjuka och skallrande. Mikrofoner, högtalare, podium, klockor, skor. En ritual av presentationer, en konfrontation, en knut, en upplösning. En total mättnad av frekvenser och muskler: en terapi genom överflöd. Kroppar och ljud slitna mellan försvunna ritualers melankoli och samtidens aggressivitet. En graciös och uthållig duell mellan beatbox och slagverk: en mur, en gloria, en uråldrig värld som går förlorad i mötet med giftig svett, begravd i de två kombattanterna.

Det är genom mina fötters slag mot marken som jag sökte konfrontera Aymeric; detta ledde oss till att utveckla en slagverksmusik (klackar mot golvet, läppar mot mikrofonen) – obeveklig, lätt haltande och rå. Fötter och mun ställs i motsättning till varandra, kroppar aktiveras genom dessa två ytterligheter, och vi hamnar på en plats som samtidigt är förbunden med både underjorden och himlen. Vårt möte blev en tävling, en allians, en ritual – mörk och utmattande, och den tycktes frammana sitt motgift, sin baksida. De få stunder vi delade i studions dunkel bekräftade vår vilja att träffas regelbundet för att låta dessa mirlitons undfly, konfrontera och trösta varandra. – François Chaignaud