”Sista dansen – en utställning på liv och död”. Det blir Dansmuseets sista utställning på Drottninggatan. En fantasieggande betraktelse av ett allvarligt ämne.

Dans, död och liv
Dans är rörelse och liv. Dans är motsatsen till dödens stillestånd. Att dansa är att leva. Eller? Hårgasägnen, Danse macabre, Dödsdansen. Många är de berättelser som handlar om att dansa med döden, in i döden. Och Giselle, Romeo, Julia, Fröken Julie – alla dessa dödsfall på balettscenen. Om vi därtill lägger begravningsdanser och rituella krigsdanser över döda fiender så börjar vi ana att dansen har ganska mycket med döden att göra. Och alla hot som har funnits och finns mot dansen, alla medvetna eller omedvetna strävanden för att kväsa dansen – från dansförbud, danscensur och rejvkommissioner till underfinansierad arkivering och dokumentation av dans vilket gör att traditioner, genrer och koreografier helt enkelt dör.

En scenografisk installation med unika föremål
”Sista dansen” handlar om dansen, döden och livet. Det är en rumslig berättelse med tät och spännande scenografi, skapad av formgivare Fridjon Rafnsson och curator Erik Mattsson. I utställningen kan besökaren se allt från hologramartade sorgedanser till en sensationell dansrelik, nämligen en bit av den scarf som dödade dansaren Isadora Duncan i samband med en bilolycka 1927.

”Som motvikt till allt det morbida möter besökaren också ett återuppståndelserum helt draperat i grönt glitter” säger Erik Mattsson. ”Trots vår nuvarande situation ser vi ljust på framtiden – och den hoppfullheten vill vi också förmedla till besökarna.”