I augusti är det tre år sedan talibanrörelsen återtog makten i Afghanistan. Minnen från den förra talibanregimen av förtryck, förföljelse och fanatism väckte skräck. En chockad omvärld följde nyhetsrapporteringen där desperata människor klamrade sig fast vid flygplanskropparna i ett sista försök att lämna landet. Andra länder var snabba med att evakuera sina ambassaders afghanska personal. Men ett land tvekade i det längsta med at låta de afghanska anställda komma i säkerhet: Sverige. Evakueringen som till slut genomfördes präglades av dålig samordning och bristande kommunikation och åtskilliga afghaner som arbetat för Sverige lämnades kvar åt sitt öde.

Även därefter har Sverige utmärkt sig genom att utvisa fler och hjälpa färre afghaner än de allra flesta andra länder.

Journalisten och författaren Thord Eriksson har skrivit en bok om det bristfälliga svenska agerandet efter Afghanistans fall, ”Det är något genant att vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här”. Genom att i detalj redogöra för vad som egentligen hände, varför så mycket gick fel, och hur det gick för de människor som kom i kläm träder en bild fram som många kanske helst blundar för.

I detta samtal diskuterar han med MR-juristen och författaren Johanna Westeson om den svenska positionen i Europas extrema ytterkant. Hur hamnade vi här? Varför? Och vilka drabbas hårdast av den svenska passiviteten?

Tid och plats:
Tisdag 27 augusti kl. 18.00
ABF-huset, Palmesalen, Sveavägen 41