Julkonsert

Lördag 21 december kl. 16.00

Medverkande:
Sopran: Jessica Elevant
Mezzo: Erica Leys
Alt: Mathilda Sidén Silfver
Tenor: Mattias Gunnari
Bas: Jeremy Carpenter

Hägerstens Kammarkör
Skallsjö Sommarorkester
Martin Blomquist, orgel
Oskar Timm, dirigent

Musiken:
Camille Saint-Saëns - Juloratorium

Ottorino Respighi – Lauda per la Natività del Signore

Jean Sibelius – Julvisa

Herbert Howells – A Spotless Rose

John Goss – Se, en ros från Davids stam

Emmy Köhler – Nu tändas tusen juleljus

Adolphe Adam – O Helga natt

Konsertlängd: 90 min

Om musiken:
Camille Saint-Saëns (1835-1921) var en av den franska romantikens största tonsättare och han verkade i alla musikaliska genrer, från opera (Simson och Delila och flera andra) till kammarmusik. Han debuterade som pianist redan som tioåring, med musik av Mozart och Beethoven. Han var också en framstående organist och mycket uppskattad lärare, bland annat undervisade han Gabriel Fauré.

Saint-Saëns Oratorio de Noël, (juloratorium) Op. 12, skrevs 1858 när tonsättaren var verksam som organist i Madeleinekyrkan i Paris.

Verket är skrivet för fem solister, kör och en orkester bestående av stråkar, orgel och harpa.

Verket skiljer sig från de flesta andra sakrala verk från 1800-talet genom sitt mer intima format och också genom de raffinerade blinkningarna till tidigare generationers musik. Exempelvis skriver tonsättaren i partituret om förspelet att det är i Johann Sebastian Bachs stil. Saint-Saëns beundrade barockens musikaliska språk och lyckades i sitt juloratorium skapa ett slags fusion av klassisk tradition och ett mera romantiskt musikaliskt uttryck. Stämningen är mestadels lugn och lyrisk, snarare än stort utspel och drama.

Verkets tio satser berättar historien om Jesu födelse.

Grundberättelsen är julevangeliet (Luk 2: 8-14) som berättas av solisterna i den första satsen efter det inledande förspelet. Kören sjunger det avslutande Ära vare Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt.

Sedan följer en vacker och stilla sopranaria med text ur Ps 40 och tenorens och körens lyriska trosbekännelse med ord ur Johannesevangeliet.

Sopran- och bassolisten sjunger en raffinerad duett (Benedictus - Välsignad vare den som kommer i Herrens namn).

I sats 6 – den mest dramatiska - sjunger kören text ur Ps 2 (Varför är folken i uppror, varför detta gagnlösa mummel?) men upprördheten lägger sig i den lilla doxologin som avslutar satsen.

En solisttrio (sopran, tenor och bas) sprött ackompanjerad av harpan sjunger den trosvissa texten ur psaltarpsalm 110 om folken som samlas. I nästa sats kompletteras trion med mezzosopranen och kvartetten lovsjunger Herren med profeten Jesajas ord.

I sats 9 sjunger alla fem solisterna tillsammans med kör och orkester texter ur Klagovisorna och Jesaja och ett svindlande vackert Alleluia. När orgeln dör bort avslutar kören med lovsången ur Psaltarpsalm 96:

Må himlen fröjdas och jorden jubla

inför Herren – se, han kommer.

Halleluja!

Ottorino Respighi (1879–1936) var en av de ledande italienska tonsättarna under det tidiga 1900-talet. Han föddes i Bologna i en musikalisk familj och började spela både violin och piano i åttaårsåldern. En tid vistades han i Ryssland där han spelade fiol i orkestern på den kejserliga teatern I S:t Petersburg. Mellan 1913 och 1923 var han professor I komposition vid Santa Cecilia-akademin i Rom, därefter fortsatte han att undervisa men ägnade sig främst åt att komponera och dirigera.

Lauda per la Natività del Signore (Lovsång vid vår Frälsares födelse) skrevs 1930 och är på många sätt väldigt typisk för Respighis musikaliska stil. Inte minst visar verket Respighis stora intresse för och kunskap om äldre tiders musik, framförallt musik från renässansen och barocken. Det finns passager som påminner om Palestrinas polyfoni. Respighi var också fascinerad av gregoriansk sång. Lauda är Respighis enda fullbordade sakrala verk. Texten tillskrivs Jacopone da Todi, en italiensk 1200-talsmunk och diktare.

Av allt att döma hade Respighi tänkt sig att verket skulle uppföras sceniskt. Respighis änka Elsa, som överlevde honom med nästan 60 år, har beskrivit hur tonsättaren hade tänkt sig. Scenen skulle se ut som födelsescenen i en italiensk målning från 14- eller 1500-talet – motivet har varit populärt bland konstnärer i alla tider. Om man söker på Natività della Vergine på nätet hittar man många underbara bilder som ger en dimension till verket och Respighis vision.

Lauda per la Natività del Signore är skriven för blandad kör, tre solister och en liten orkester med flöjt, oboe, engelskt horn, fagott, triangel och piano.

De tre solisterna föreställer Maria (mezzo), ängeln (sopran) och herden (tenor) och kören är omväxlande änglar och herdar – då är det manskör. Inga kvinnliga herdar i Betlehem för 2 000 år sedan…

Texten berättar om Jesu födelse på ett trosvisst och rörande, lite naivt sätt. Josef är här inte Marias trolovade utan beskrivs av Maria som ”den gamle mannen, ´din beskyddare”. Men han är gammal och trött och somnar, så Maria får själv försöka hitta något att svepa in det lilla barnet i. Hon har bara sina egna kläder men herdarna erbjuder henne sina kläder – de vill ju inte att Jesusbarnet (den italienska diminutiven ”Gesuino” är mycket intimare än det svenska ”Jesusbarnet”) ska lukta halm!

Texten kontrasterar på ett underbart sätt Marias materiella fattigdom med den glädje och förtröstan hon känner när hon ser på sin son. Hon har fött Guds son, därför ska hon prisa Herren i alla tider.

Lauda per la Natività del Signore är ett intimt, charmigt och rörande verk som förtjänar att uppföras oftare.