När alla andra vill bli kompisar så börjar dom så här: Vad gör du, vad leker du, vad tycker du om, vilka är dina kompisar, vad har du för intressen… Med mig och Pleroma var det inget sånt. Bara viktiga saker, jätteviktiga! Allt mystiskt och konstigt och spännande. Att träffa Pleroma var som att någon slår ett basebollträ i huvudet på en så hårt att man slungas ut i rymden, helt tyngdlös, man svävar ut i ett stort svart hav av stjärnor och galaxer och blir förändrad för alltid.

Sophia är elva år och intresserad av de riktigt stora frågorna. Vilka byggstenar är livet konstruerat av, är döden bara ett dimensionsbyte och tänk om evigheten slutar med en gigantisk vägg utan något bakom?! Inuti Sophia är världen ett expanderande universum men utanför är världen trång och fantasilös. Hon känner sig annorlunda, de förstår henne inte i skolan, hon får inte plats. En dag bestämmer Sophia sig för att stanna inne i sitt rum och inte gå ut igen.

Gudspartikeln är universums minsta beståndsdel och berättelsen om att vara ensammast i världen, om att leta efter meningen med allt, om att hitta en vän och sedan mista hen.

Medverkande: Li Molnár Kronlid 

Manus: Johanna Emanuelsson

Regi: Helena Sandström Cruz

Dramaturg: Kristina Ros

Scenografi och Kostymdesign: Råger Johansson

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Animationer: Karin Drake 

Musik och ljuddesign: Hannah Tolf

Inspelad Röst: Åsa BodinKarlsson

Föreställningstekniker: Amanda Clausen

Snickare: PA Karlsson, My Persson, Råger Johansson

Producent: Amanda Wigand och Hanne Wirde

Turnéläggare: Samuel Ek

Förlag: Colombine

Foto: Jonas Jörneberg

Föreställningsfoto: Lina Ikse 

Illustration: Alba Lange